Jag minns dagen jag bestämde mig. Jag stod mitt i mitt gamla vardagsrum, omgiven av överfulla bokhyllor, färgglada soffkuddar jag inte längre gillade, gamla lampor som aldrig riktigt passade ihop. Det var som om mitt hem skrek utan att jag ens visste vad det försökte säga. Då insåg jag det: jag längtade efter stillhet. Efter luft. Efter enkelhet.
Och så började min resa mot minimalistisk inredning.
Minimalism handlar inte om att leva i ett vitt, kallt rum utan personlighet. Det handlar om att vara så selektiv att varje sak i hemmet får andas och ta plats.
Jag började rensa. En soffa fick stanna, men de pråliga kuddarna åkte ut. Tavlor som betydde något fick hänga kvar – resten packades ner. Plötsligt såg jag ytor jag inte tänkt på innan. Ljuset från fönstren blev starkare. Varje föremål som var kvar kändes plötsligt mycket mer värdefullt.
Idag är mitt hem luftigt, stilla och funktionellt. Varje möbel fyller en funktion. Varje textil är vald med kärlek. Jag använder bara färger som lugnar mig: mjuka grå, varma beiga toner och inslag av naturmaterial som trä och ull.
Minimalism är inte bara en inredningsstil – det är ett sätt att leva med mer närvaro och medvetenhet.
Och vet du vad? Jag andas lättare här.
